När jag gick upp för att gå till jobbet i morse visade termometern inte alltför hurtiga fem grader ute. Med uppgivenhet konstaterade jag att jag inte kunde leva i förnekelse längre: sommaren är slut och hösten är här. Kanske var det för att solen trots allt letade sig fram och färgade husen varma, kanske var det något annat, men jag kände ändå någon form av hoppfullhet. Hösten är inget farligt, den bara är. Därför bestämde jag mig för att förära den med en höstlasagne.

På väg hem från jobbet stannade jag till på Stora torget i Linköping för att se vad torghandlarna där hade att erbjuda. Ett knippe gul lök, ett knippe röd, en purjolök, kantareller och champinjoner. Utmärkt! Det är något visst med att köpa sina grönsaker sådär. Det är inte direkt romantiskt, tvärtom: det känns väldigt verkligt och på många sätt idealiskt. Till skillnad från butikerna kändes det som att man mötte en människa.

Sommaren känns bra långt bort, men när man kan utnyttja höstens styrkor som härlig svamp och färska grönsaker, känns det inte så tungt ändå. Här följer receptet på min höstlasagne:

Ingredienser

Ungefär 12 lasagneplattor
1 påse fryst spenat (450 gram, tror jag)
3 små gula lökar
3 små röda lökar
1 decimeter purjolök
250 gram färska kantareller
250 gram färska champinjoner
Margarin att smörja formen med
Mald muskotnöt, salt och svartpeppar att krydda med
Olivolja att steka fyllningen med

1 liter standardmjölk
25 gram margarin
1 deciliter vetemjöl
Krydda med mald muskotnöt och vitpeppar

Riven ost om man känner för det

Stek allt (gul lök, röd lök, purjolök, svamp och spenat) och krydda med lämplig mängd muskotnöt, svartpeppar och salt. Spenaten gör fyllningen rätt blaskig så låt vattnet koka bort ordentligt.

Smält margarin och ha i mjölet samt lite av mjölken. Värm resten av mjölken vid sidan om så att den blir lagom (ja, lagom) varm. Häll försiktigt i resten av mjölken under tiden du rör om så att såsen blir jämn. Krydda med muskotnöt och vitpeppar.

Häll sås i botten på den smorda formen, lägg på tre lasagneplattor, en tredjedel av fyllningen och varva sedan tills formen är full och fyllningen är slut. Överst lägger du lasagneplattor, häller på sås och, om man känner för det, har på riven ost. Grädda så länge som lasagneplattorna behöver (det brukar väl vara ungefär 40 minuter på 200 grader).

Detta serveras lämpligen med det goda och ekologiskt odlade vita vinet Kalis.

På Östnytt visades för en tid sedan följande inslag:

Det är Coop Lägerhyddan (också kallad Ladan) i Valla som tagit hjälp av Djurens rätt i Linköping för att erbjuda sina kunder ett bredare och större sortiment av produkter för veganer. Oavsett vad man tycker om Djurens rätt som organisation är initiativet att erbjuda alternativ mat lovvärt och jag hoppas att det hela faller ut väl.

* Vill man vara rolig kan man förstås hävda att alla butiker gör det i sina grönsaksdiskar, men det är knappast poängen.

Originaltitel: Makten över klimatet
Författare: Christian Azar
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 222
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 978-91-7429-048-6

Christan Azar har profilerat sig som en av Sveriges – och kanske världens – främsta experter rörande den globala uppvärmningen, vilka effekter den har och vad vi kan göra åt den. I Makten över klimatet har han samlat ett ytskrap av kunskapen så att vi ska få en grund att stå på inför framtiden (om vi nu har någon sådan).

I tre delar, kallade Utmaningen, Lösningar och Viljan, går han igenom vad det är för typ av problem vi står inför och påpekar att det inte bara handlar om ett meterologiskt eller ens fysiskt problem, det är mycket mer än så. Världen är i sig så ojämlik att bara i klyftan mellan i- och u-länder finns en barriär av oanade mått. Varför ska u-länderna acceptera att de tvingas strunta i moderniteter som varit självklara för i-länderna i flera decennier? Speciellt med tanke på att de i stor utsträckning inte bidragit det minsta till växthusgaserna. Vad ska vi göra med tillväxtjättar som Kina och Indien som i en rasande fart tågar på mot samma levnadsstandard som vi? Framförallt, vilka förändringar i politik, inställning och livsstil måste västvärlden göra? Christian Azar snuddar bara ytan av problemen och hans främsta förtjänst är förmodligen att han belyser hur allting hänger ihop och att vi inte kan se fragmentariska lösningar som lösningar överhuvudtaget.

Det som framförallt gör Christian Azar till en utmärkt talesman för frågan är att han är så ödmjuk att man nästan blir tårögd. Han skriver inte läsaren på näsan, predikar inte om några dogmer. Sakligt berättar han att vi står inför ett stor problem, kanske oöverstigligt, men det finns åtminstone en teoretisk chans att lösa det. Hur? Azar tar främst upp koldioxidskatter och utsläppsrätter som ett övergripande sätt, energiomställning och framtida tekniker som något aktivt, inställning och medvetenhet på ett individuellt och politiskt plan. Har han rätt? Jag vet inte – sannolikt har han det – men chansar hellre på att han har det än lever i en dumdristig förnekelse.

Makten över klimatet är enkel, bra och välskriven. Dagar då jag är välvillig tror jag att en sådan bok kan påverka, men egentligen är jag nog tveksam. Han skriver själv att ”[n]är tre miljoner människor dog i inbördeskriget i Kongo under några få år runt millenieskiftet drunknade deras rop på hjälp i bruset från Big Brother och Paris Hilton.” Risken finns att Makten över klimatet talar till de redan frälsta och att andra slår dövörat till. Därför passar Olof Lagercrantz citat så utmärkt in i Christian Azars Makten över klimatet:

Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd, och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt.

Originaltitel: Silent Spring
Författare: Rachel Carson
Utgivningsår: 1962
Tryckår: 2002
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 377
Förlag: Mariner Books
ISBN: 978-0-618-24906-0

No witchcraft, no enemy action had silenced the rebirth of new life in this stricken world. The people had done it themselves.

I en fåfäng tro att människan är världens mittpunkt och att hon kan styra allt, levande och dött, har hon dragit ut i korståg mot det liv som hon – godtyckligt, märk väl – har bestämt sig för att vilja ända. Men naturen är inte fragmentarisk: tar man ett liv tar man många. Tar man många har man till slut tagit alla. Det kanske var därför Rachel Carsons Silent Spring fick sådant genomslag när den kom 1962, nästan 50 år sedan i en tid då DDT fortfarande användes för att kontrollera naturen.

Det var egentligen inte särskilt konstigt. Budskapet var enkelt, informationen tydlig: gifterna som vi besprutar våra växter med eller som vi vill jaga iväg myror med, de är inte bara farliga för de tilltänkta offren, de är även farliga för alla andra i näringskedjan. Vi människor råkar vara en del av näringskedjan. Hur påverkar det oss då? Tja, många av ämnena är cancerogena eller ger sig på vårt nervsystem på samma sätt som det ger sig på insekternas. Insikten orsakade förstås ramaskri, är de här ämnena verkligen satta i system trots farorna? Obarmhärtigt visar Rachel Carson att visst är det så, dessutom fungerar de inte särskilt bra på det gifterna är tänka mot. Korta generationer gör ohyran resistent och snart kryper insekterna på grödorna igen, men gifterna finns kvar och hamnar snart på vår tallrik.

Hur står sig Silen Spring idag? Det är inte en helt enkelt fråga att besvara. Den gav ett helt nytt sätt att skriva om miljön och släktskapet till moderna miljöförfattare som Mark Lynas är tydligt: en ganska saklig och litterär framställning. Man kan inte förneka Silen Springs vikt i sammanhanget. Samtidigt har fokus flyttats från bekämpningsmedel till det mer akuta och uppenbara klimathotet. Boken blir därför väldigt daterad, DDT används inte längre och även om grödor besprutats så har det problemet kommit i skymundan. Även idag fungerar Silen Spring som en ögonöppnare, men diskussionen har för länge sedan passerat (vilket syntes i en dokumentär som Bananas!* som behandlar ett trettio år gammalt förgiftningsfall).

Är man intresserad av miljödebattens historia går det inte att undvika Silen Spring, så viktig är den. Är man däremot mer intresserad av de aktuella debatterna rörande både matkultur eller klimathot finns kanske inte lika mycket att hämta. Men det inte sagt att den inte är läsvärd, för det är den. Femtio år är bara en ganska lång tid.

Originaltitel: Döden i grytan
Författare: Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart
Utgivningsår: 2010
Tryckår: 2010
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 276
Förlag: Ordfront
ISBN: 978-91-7037-493-7

Med Den hemlige kocken uppmärksammade Mats-Eric Nilsson oss om de tillsatser som – lite beroende på vem man frågar förstås – förstör vår mat och i Äkta vara lärde han oss vad vi skulle leta efter bland specifika varor. I Döden i grytan har han tagit hjälp av journalisten Henrik Ennart för att analysera den massproducerade maten och varför den, enligt de flesta reglementen, skulle vara bättre och säkrare än det hemlagade potatismos Staffan Vikström i Knivsta vill servera i sitt gatukök.

Trenden är tydlig: Små kök stängs till förmån för fabriksproducerad mat som värms i något som knappt längre kan kallas kök, tillagade mål ersätts av färdiga lådor med pannbif och fiskgratäng, reglerna skärps så att små restauranger och lokala odlare och uppfödare tvingas slå igen medan storproducenterna går fria. Gradvis har makten över maten förflyttats och idag är snarast allt tillverkat i stora industrier som visserligen följer några godtyckliga renhållningsregler (i bästa fall) men som saknar det som gör maten värd att äta: smak och de näringsämnen vi behöver.

Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart gör sitt allra bästa för att förklara varför det blivit så och vad det innebär för oss som konsumenter. På många sätt är Döden i grytan mer journalistisk än Den hemlige kocken. Då Nilsson i den senare mest berättar hur det är försöker de i Döden i grytan att tränga djupare i orsak och konsekvens. Det gör kanske att Den hemlige kocken är lättare att ta till sig, men att Döden i grytan belyser sitt objekt, industrimaten, så klart att man nästan blir bländad. När Nilsson och Ennart berättar om de stora gårdarna med köttdjur ångrar jag inte för en sekund att jag valt bort kött från min meny. Jag blir äcklad och en smula förvirrad: varför har vi låtit det bli så här? Även om man inte bryr sig om djurens varande (vilket jag råkar göra, i allra högsta grad) så har lägets tillstånd tydliga effekter på oss människor. Att djuren pumpas så fulla med antibiotika att bakterierna blir resistenta och vi människor blir sjukare är faktiskt ett problem i långa loppet. Det är lätt att tro att vi idag är friskare än tidigare, men renhållningshetsen har bara gjort våra sjukdomar annorlunda, de har inte försvunnit.

Med Döden i grytan lyckas Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart återigen – när det gäller den tidigare, åtminstone – belysa ett uppenbart och allvarligt problem i vår matkultur och det är en oerhört tung uppgift de tagit sig an. Det är dock viktigt att komma ihåg att deras inställning inte är reaktionär: de vill inte ha det som igår, de vill ha det som imorgon.